Nu har vi för någon timme sedan lämnat universitet sjukhuset i Umeå, jag gillade verkligen personalen där, hur mina anhöriga blivit bemött och den hjälp jag fått. Det känns såklart samtidigt skönt att få komma till hemstaden sjukhus, får se vart jag hamnar där.Vet att min kära mamma, mormor och pojkvän kommer möta mig där om några timmar, det betyder oerhört mycket för mig att jag slipper gå igenom denna resa själv. Ni följer mig varje steg jag tar och jag älskar er alla mer än jag kan beskriva.Vem kunde tro att jag skulle ha alla dessa underbara människor omkring mig i detta skede av livet när man endå sagt upp vänskapskretsar och samtidigt hamnat i nya. Någonstans mitt i allt lär man sig otroligt mycket av mig själv och det är väl samtidigt därför jag började blogga igen efter beskedet från röntgen innan året 2014 var slut.Ett besked som förhoppningsvis förändrar mycket som har med min hälsa att göra, svar på frågor och jag kanske kan få bli mig själv.Jag skriver mer sedan, nu blir det lite vila // Zandra ☆

Nu har det gått några dagar sedan operationen i min rygg. Värken har smärta och jag har trott att jag aldrig mer kommer kunna göra någonting alls. Men det blir bättre och för varje sak jag gör ser jag ytterligare ljus i tunneln. Det har ju inte varit någon liten operation eftersom man måste knipsa av lite ben för att ta sig in i märgen och sedan även få tillbaka dem genom att borra. Lite saker sitter kvar, som vi kommer hålla koll på genom MA-röntgen och röntgen. Nu saknar jag mamma och resten av mina nära, har haft turen att pappa varit med mig varenda steg i denna otäcka resa och johan min fina har också varit maskan inte tacka er nog ♡

Över o ut!.höres sedan // Zandra

Det onda levererar ju längre jag är piggare och går på mindre tabletter, smärtstillande har jag såklart fortfarande men inte alls i samma utsträckning. Ska försöka vända på mig snarast och se lite på "en resa för livet del 2".

Igår natt sova jag absolut ingenting utan var vaken mest hela tiden så jag hoppas på lite mer sömn inatt..

Johan har äntligen anlätt hit till umeå, och pappa är såklart här med, är ganska lyckligt lottad med så fina män i mitt liv. Tack alla andra underbara som ringt och hört av sig, har inte hunnit svara alla idag pga olika koller,spruter och sjukgymnaster med mera. 

Över och ut för ikväll,

får skriva mer om själva ingreppet när även jag vet lite mer.

// Zandra

Nu har jag och pappa varit här på Norrlands Universitetsskjukhus,

Jag började min vistelse med att få ett rum,sedan vänta.

Emla kräm / plåster på inför lite tester och för att samla blod, ja allt gick faktiskt bra då jag inte kände någonting ;-)

Har hunnit att träffa alla läkare och om allt går enligt planerna så blir jag sövd imorgon bitti inför min operation.

Förut idag gjordes en röntgen på huvudet och där visades iallafall ingenting utan operationen blir som den är tänkt som det ser ut just nu, sedan vet man inte riktigt vad man kan hitta eller vad som kan hända.

Snart ska jag hoppa in i den inte alltför efterlängtade duschen, så jag och HiBiSCRUB syns igen.. tyvärr!

Över och ut // Zandra

Jag är Zandra, det här är mitt liv.

Jag försöker vara i skolan, jag sover middag av utmattning, jag gör smycken, är hos sjukgymnast och går till gymmet. Välkommen 2015, med allt vad det innebär, beslut, kontroller och att kämpa.

Det här är min egen resa - som mina nära följer varje steg i. Jag kan inte tacka er nog.

När jag faller, faller ni efter mig. Jag klagar, jag är ofta oerhört ledsen och på dåligt humör.

Men jag älskar er och är er evigt tacksam ♡ en dag ska jag kunna ge tillbaka allt ni gett mig.

I min resa och speciellt den resa som började 30 December 2014 och resultatet på det, så behöver jag er. 

Jag vet bara vad resultatet visade, vad min ortoped sa - och verkligen inte sa. Vad jag idag fått veta från reslutatet av min sjukgymnast. Denna resa kommer kanske inte alltid bli lätt,rolig eller gå fort. Men jag tror endå att i slutet så är den resan värd, att kanske kunna gå normalt och ta tag i det som visades på röntgen.

Tack till er alla, mer uppdate kommer om några dagar - när jag vet mer.

Rock on // Zandra

Jag vågade inte upp i "sadeln" direkt efter min kryck period - alltså jag vågade inte ta ut svängarna och gå på träningspass på crosstrainer eller på pass där vi"skakar rumpan" utan höll mig i gymmet.

Varje dag och nästan varje steg jag tog vrickades min högra fot som inte alls hände med som förr. Återigen började domningarna i foten, som sedan allt eftersom spred sig upp och ännu mer upp i benet. Någonting stod inte alls rätt till efter denna stukning, inte riktigt innan heller men nu var det riktigt illa.

Jag ringde ortopeden och fick sedan komma och de enda jag fick höra var att "operationen var bra för stunden men nu är nerven som flyttades hit väldigt svag,Vi tog från de rika (nerverna baktill) och gav till dom fattiga (nerverna framtill på foten) finns inte så mycket att göra - kanske senare en steloperation i fotleden, jag skickar kallelse från ortoped till ortoped tekniska så du får en skena som du kan använda så du slipper vricka foten"

Jag fortsatte att försöka gå, fortsatte att vara på gymmet och iallafall försöka göra någonting med min kropp, till sist i början på juli fick jag min skena som i sommar hjälpt mig att iallafall slippa tänka på just delen om att kanske vricka foten. Nu gällde det att ta det försiktigt så inga skavsår kom till, att hitta skor jag kom i och försöka göra allt normalt i vardagen.

Jag ringde till Atlas sjukgymnast i Sundsvall och jag fick börja gå hos Kalle i augusti - bästa valet jag någonsin tagit.

Over and out,

fortsättning följer // Zandra

Jag ska försöka sammanfatta mitt år 2014 - det som varit totalt annorlunda och framförallt nedtrycktande för en tjej på 22.5år år som hela sitt liv varit mer eller mindre aktiv.

I början av år 2014 gick jag på minst 3 crosstrainer pass och 1-2 zumba pass i veckan, jag var med på promenad med hundarna varje dag och framförallt jag trivdes med mig själv.

När jag var 16 år fick jag ryggskott endast två veckor innan min första KISS konsert. För att återigen få det när jag var 18 år gammal. När jag skulle fylla 19 år märkte jag något annorlunda med min fot, den levde sitt eget liv och det visade sig att en nerv i foten hade blivit väldigt svag och därmed gjordes en operation där det flyttades nerver framtill foten.

Men nu ska jag återgå till år 2014

I slutet av februari stukade jag min opererade fot otroligt illa så jag fick åka på akuten för att se ifall nerver operationen jag gjorde när jag var 19 hade gått åt skogen. Det visade ingenting förutom en otroligt svälld fotknöl, jag fick order att gå med kryckor. Jag gick på kryckor i lite mer än 2 veckor och sedan gick jag bara med 1 krycka i någon vecka - under denna period med kryckor var jag på gymmet precis som innan men fick nu hålla till i själva gymmet istället för på passen.

Jag går på ett gym som heter Ester & Co, en träningsstudio för kvinnor.  

Innan, under och efter denna period i mitt liv har jag fått mängder med stöd från både personalen på gymmet och från deras medemmar. Jag fick gå på ett pass som heter IW skivstång/hantlar, där jag under det att de andra körde Crosstrainer, höll jag mig ute i gymmet och körde rodd för att hålla mig varm, för att sedan gå in och få vara med när det var skivstång/hantlar. Jag är oerhört glad att jag fått det stöd jag fått, den hjälp jag fått och deras stöd. Utan "familjen" på Ester & Co hade jag nog inte orkat kämpa mig till gymmet flera dagar i veckan, jag hade inte försökt kämpa mot dessa motgångar - om det inte hade varit för er alla.

Detta var del 1 av mitt 2014, fortsättning följer.

Det som inte dödar - stärker // Zandra