Jag vet inte vart jag ska börja eller sluta. Känns ännu en gång inte bli betrodd eller få hjälp.

Sjukhuset tänker inte ta upp mitt fall förren tidigast januari 2016,trots remiss skickad angående ny värk och jag ännu inte ens fått samtal av läkaren om vad som visades på röntgen i April.

Jag blir allvarligt både ledsen och nedtryckt.

Varför kan dom inte kolla mitt friska ben innan det också ska gå för långt?! Varför ska det vara såhär?

Ska jag behöva invänta att förlamning kanske börjar i det friska benet också?

Smärtan och värken kan komma när som helst och många mornar håller inte nedre delen av ryggen eller benen för att jag ens ska kunna stå,men nu ska jag tydligen vänta till efter jul.

Hur ska man kunna lita på att få hjälp när man inte ens får det från Sjukhuset, vem ska då hjälpa en??

Har idag försökt få dom till en koll iallafall vilket inte gick, jag får vänta.

Frågade om läkaren som jag bad ringa redan i juni ang mitt röntgen resultat som är helt obegripligt vart han tog vägen och när han hade tänkt ringa egentligen, svaret jag fick var att han hade bara telefon tid närmast om 1 månad och där var jag inbokad på en tid... Jag försökte då få en annan att läsa av men tydligen går det inte att låta någon annan läkare göra det utan man ska ha samma läkare....

Jag känner mig maktlös, som ett hopplöst fall. Där kroppen tar över mitt liv lite bit för bit..

Över&ut.

I måndags var det nytt besök på Sundsvalls Sjukhus på Ortoped mottagningen.

Min kropp har förändras efter operationen,både på gott och på ont. Måndags var jag där för det sist nämnda.

Fick träffa en ny ortoped som är "högsta hönset" som skulle kolla ärret,men framförallt kolla genom mina ben och se hur båda benen är.

Sedan innan har jag mitt besvärliga höger ben som inte ger med sig men endå förändras ganska mycket efter operationen,men precis som han sa - detta är ju inte BRA.

Nej mitt höger ben är inte bra även om det blivit BÄTTRE så är det absolut inte bra.

Men jag var nu där pga jag börjat få värk i mitt vänstra och friska ben.

Det kommer inte när jag gör något speciellt och smärtan utgår från höft och stammar ut i låret.

Så en liten koll och remiss skickad till Umeå då detta troligast kommer från ryggen så är det Umeå som har ärendet.

Nu är det bara vänta igen..ärligt? Det känns mest som man bara väntar och väntar & väntar. Till sist får man gå på en liten koll, en röntgen eller en bokad telefon tid och endå får man bara vänta igen.

Jag vill att det händer något, att jag får lite svar och att jag får bli bra nu.

Over n out / Z

Hej alla vänner och ni andra   

Nu var det verkligen längesedan jag skrev och sen sist har jag bland annat gjort Röntgen och fått pratat med den nya läkaren som ska ersätta läkaren som gjorde min rygg operation. 

Något nytt syns på röntgen och uppföljning på det blir efter årskiftet, vilket jag sedan hört av mig och vill ha förklarning på varför och ha förklarning på själva röntgen resultatet såhär i efterhand när jag fått hem kopia på detta och har nästintill ännu fler frågor än för 6 månader. För 6 månader sedan fick jag veta att det satt förändringar i ryggen och jag trodde då att detta skulle gå att lösas på ett "enkelt" sätt, ja 1 operation.

- NU vet jag ingenting   

Mitt vänstra ben har det börjat krypa fram värk i, från höft och neråt. Jag kontaktade min ortoped här på sjukhuset och snabbt skickade han iväg en remiss på att kolla upp nerverna i det benet som innan varit det friska & bra benet. Har fått en tid i sensommaren, det tackar vi för.

Saker och ting går endå framåt, jag är absolut inte lika  trött och blir lika trött i kroppen fort, har inte alls samma huvudvärk som innan men det förekommer ibland. Jag försöker gå på gymmet och göra mer och mer för varje gång jag är där, vissa dagar är det inte alls jobbigt eller tungt,medan andra är det oerhört tungt.

Tankarna snurrar hela tiden och jag vill bara få svar på alla frågor, tyvärr är den nya läkaren på semester så jag får invänta att han kommer tillbaka så jag iallafall kan få några svar. Men i min värld är tiden dyrbar, jag vill inte att det ska gå lika långt igen, då jag hade turen att få tillbaka en del av känseln i det högra benet.

Just nu vet jag inte alls vad som kommer hända till hösten, om jag ska fortsätta mina stuider eller ifall det blir att få ordning på kroppen. Jag väljer ju helst det sist nämnda, jag vill bli bra först för att sedan fortsätta med "livet".

Tack min underbara familj,hundarna (som ger mig sådan glädje & lär om mig att gå), min kille & kära vänner.

Ni är guldvärda, jag är så tacksam att ni finns i mitt liv!   

 
Efter att kämpat i 4 år med ett ben / en fot som nerverna slutat funka i och efter en misslyckad nerv flyttning, hittades i år grundproblemet till mina dåliga nerver och förlamning från fot till höft. 
8 veckor efter operationen på godartade tumörer i ryggmärgen har jag idag mött sjukgymnasten som fixade en remiss till MA röntgen och är anledningen till att detta hittades.

Fick goda nyheter att alla muskelgrupper i mitt högra ben nu är öppna vilket dem inte var i juli förra året. 

Nu övningar och cykling i 1 månad sen kommer ett riktigt träning schema igång =)

Om en månad är det även återbesök på sjukhuset för att göra en ny MA röntgen och se hur det ser ut,samt vad som hänt.

Jag vill ännu en gång tacka er som följt/följer mig på min resa, ni är guldvärda <3

Över & Ut / Z

Tänkte att det var dags igen och skriva några meningar,

det har nu gått 6 veckor efter min operation och självläkningen på ryggen skall vara "klar".

Två stora skillnader är att jag får sova och svullnaden har gått ned och därmed har värken nästan försvunnit helt,

Om jag blir svälld över ärret och där operationen skedde så är det för att jag överbelastat.

Jag är på god bättrings väg och tänkte nu börja komma igång med att träna, för att sedan komma igång med sjukgymnasten, att träna med honom så vi får till benet och denna gång ska det lyckas. Benet är endå stor skillnad på gentemot innan, jag hänger med bättre och går endå mycket bättre i skor, så jag försöker blicka framåt och hoppas att jag till sist blir av med fot/ben skenan som har hållt allting på plats.

Jag tror att efter en hel del träning och framförallt hos Atlas sjukgymnast, så kommer det endå sluta ganska bra, jag tror och känner att benet nu vill samarbeta om man ska gemföra med innan vi har försökt träna upp det.

Under dessa veckor har jag försökt göra lite böj övningar och försökt att gå er, och försöka gå som man ska, det är klar förbättring även om vägen inte är slut ännu. Jag ser endå fram emot allting,att få börja träna igen och att det ska bli ännu bättre och mycket bättre än jag gått på flera år.

Blickarna framåt och inväntar April för en MA röntgen.

Over n out // Zandra

Tänkte att jag skulle skriva några ord om hur allting är såhär 1 månad efter min rygg operation.

Allting går lite upp och ner, både trötthet - pigghet, svullnad - icke svullnad, sömn - inte sömn, värken har däremot avtagit på dagarna men kan återkomma på nätterna men det också pågrund av att man gör mer om dagarna och försöker komma igång med livet igen.

Jag överlever som alltid, vissa andra har det alltid värre =)

Jag vet att jag klarar allt - ingenting ska kunna stoppa mig.

Igår när det hade gått prick 1 månad så tänkte jag ett steg fram, att gå till gymmet. Jag tog det extremt lugnt och ville bara känna in "gymvärlden" igen och träffa alla underbara esteroco'are, jag testade cykla 10 min på nivå 6 och det gick jätte bra. Till skillnad från innan operationen var foten framåt på pedalen inte vriden, förut behövde jag fixa till den flertal gånger på 10 min medan nu behövdes det bara 2 gånger. Sedan tränade jag på att böja mitt ben rakt fram och kliva upp på ett trappsteg, helt otrolig skillnad motför innan när böjningen gick åt höger sedan uppåt nu var det böjning upp och fram. 

Under dessa två veckor sedan sist har jag även lyckats gå lite med mina små guldhundar, och tagit dem runt husena på en lunch tur, vilket är otroligt längesedan. Den absolut största glädjen jag har är våra hundar, dom framförallt har aldrig brytt sig om ens handikapp och att man går konstigt. Inga ledsna miner alls och dom har alltid funnits där.

Utan hundarna,familjen,vännerna & framförallt en sjukgymnast som tror på en och stöttar en så hade jag inte klarat det här lika bra och endå 1 månad efter se så ljust på min framtid. Innan min operation tänkte jag alltid, vad ska jag jobba med? vad kan jag jobba med? kontor? affär? eget företag? Jag kunde varken stå länge eller sitta länge så många jobb vart uteslutet i tankarna. Att ha ett förlamat ben uteslöt även ridningen som jag älskade otroligt mycket samt ett körkort. Men jag kommer tillbaka, nu ska jag bara fortsätta tänka på mig själv och göra för mig själv och gå hos min fantastiska sjukgymnast och tillsammans ska vi klara att jag kommer tillbaka, starkare än innan.

Tack, ingen nämn och ingen glömd, ni vet vilka ni är och ni andra vet vilka som inte tillhör den kategorin.

Still rocking / Z'z

Imorgon har två veckor sedan operarationen gått, och 3 dagar sedan stygnen togs bort. Svullnaden har lagt sig litegrann och ömheten, värken är väl ungefär detsamma men jag får sova på nätterna, iallafall fler timmar i sträck.

Lite mindre svullnad och stygnen är nu borta :D 17 cm "sår" är påväg att läka till ärr. Någon stjärna är lite förstörd men jag har redan börjat planera inför näst kommande grej att fixa så det blir snyggt igen.

Allting går väl bättre och bättre, jag har dock dåligt med tålamod då jag helst skulle vilja kunna gymma igen och gå till sjukgymnasten,men tror jag får invänta det med några veckor till.. 

Helt ärligt, ett tag trodde jag aldrig att någonting skulle bli bättre,men det blir bättre,sakt men säkert.

Ännu en gång vill jag tacka mina nära, för allt ni gör för mig. Utan er hade jag inte orkat kämpa eller ens försöka, ni är guld värda allihopa och jag älskar er för att ni finns här för mig <3

Rock on // Z

Nu har jag varit hemma från sjukhus i 1 vecka, men det känns som början på veckan gick som en evighet. Att ha denna värk och samtidigt inte fått någon sömn har varit otroligt jobbigt. Att hela tiden tro att jag enda ska orka en massa saker.. Visst jag är på benen men ALLT är en utmaning. Jag behöver i princip hjälp med det mesta och allting tar längre tid än vanligt.
Lite sömn,mycket värk och vila.
Jag försökte redan i tisdags få hjälp med detta och det skulle jag få senast tisdag kväll eller onsdag, men ingenting hände, inga recept kom in och ingen läkare på Sundsvalls sjukhus kom.
Torsdag efter att sovit 1h den natten så orkade jag inte mer utan började Tok - ringa detta direkt nummer till en sköterska som skulle några dagar innan meddela ryggspecialist ang mina besvär.
Det var inte alls lätt att nå henne, bara gick signaler. Till sist svarar människan och jag presenterar mig och sa att hon och jag pratat i tisdags och undrar vad det är som händer. Får till svar att ojdå ja nä läkaren ville inte hjälpa dig så du får ringa vårdcentralen.
Jag blir helt jävla ställd av det hon säger, men sen brann det.
Jag frågade när dom hade tänkt att höra av sig ang att det inte kommer nå recept? Att man som 22 åring inte ska få sova för att man har sådan värk så det är helt sjukt och sedan sa jag att detta var helt för mycket hur man blir bemött på detta sjukhus.
Vårdcentralen har nu hjälpt mig och tagit bort mina stygn (jag förstår att jag har ont så svälld som jag är...) Såret har hela tiden sett bra ut, men något har inte kännts så bra. Efter att tittat så förstår jag varför...

 

Idag LÖRDAG ringer en ortoped på kvällsljus o frågar om jag hade problem med sömnen... dom verkar ha bra kontakt på detta sjukhus.
Jag blir mörkrädd!

Still going strong // Z