Tänkte att jag skulle skriva några ord om hur allting är såhär 1 månad efter min rygg operation.

Allting går lite upp och ner, både trötthet - pigghet, svullnad - icke svullnad, sömn - inte sömn, värken har däremot avtagit på dagarna men kan återkomma på nätterna men det också pågrund av att man gör mer om dagarna och försöker komma igång med livet igen.

Jag överlever som alltid, vissa andra har det alltid värre =)

Jag vet att jag klarar allt - ingenting ska kunna stoppa mig.

Igår när det hade gått prick 1 månad så tänkte jag ett steg fram, att gå till gymmet. Jag tog det extremt lugnt och ville bara känna in "gymvärlden" igen och träffa alla underbara esteroco'are, jag testade cykla 10 min på nivå 6 och det gick jätte bra. Till skillnad från innan operationen var foten framåt på pedalen inte vriden, förut behövde jag fixa till den flertal gånger på 10 min medan nu behövdes det bara 2 gånger. Sedan tränade jag på att böja mitt ben rakt fram och kliva upp på ett trappsteg, helt otrolig skillnad motför innan när böjningen gick åt höger sedan uppåt nu var det böjning upp och fram. 

Under dessa två veckor sedan sist har jag även lyckats gå lite med mina små guldhundar, och tagit dem runt husena på en lunch tur, vilket är otroligt längesedan. Den absolut största glädjen jag har är våra hundar, dom framförallt har aldrig brytt sig om ens handikapp och att man går konstigt. Inga ledsna miner alls och dom har alltid funnits där.

Utan hundarna,familjen,vännerna & framförallt en sjukgymnast som tror på en och stöttar en så hade jag inte klarat det här lika bra och endå 1 månad efter se så ljust på min framtid. Innan min operation tänkte jag alltid, vad ska jag jobba med? vad kan jag jobba med? kontor? affär? eget företag? Jag kunde varken stå länge eller sitta länge så många jobb vart uteslutet i tankarna. Att ha ett förlamat ben uteslöt även ridningen som jag älskade otroligt mycket samt ett körkort. Men jag kommer tillbaka, nu ska jag bara fortsätta tänka på mig själv och göra för mig själv och gå hos min fantastiska sjukgymnast och tillsammans ska vi klara att jag kommer tillbaka, starkare än innan.

Tack, ingen nämn och ingen glömd, ni vet vilka ni är och ni andra vet vilka som inte tillhör den kategorin.

Still rocking / Z'z

Imorgon har två veckor sedan operarationen gått, och 3 dagar sedan stygnen togs bort. Svullnaden har lagt sig litegrann och ömheten, värken är väl ungefär detsamma men jag får sova på nätterna, iallafall fler timmar i sträck.

Lite mindre svullnad och stygnen är nu borta :D 17 cm "sår" är påväg att läka till ärr. Någon stjärna är lite förstörd men jag har redan börjat planera inför näst kommande grej att fixa så det blir snyggt igen.

Allting går väl bättre och bättre, jag har dock dåligt med tålamod då jag helst skulle vilja kunna gymma igen och gå till sjukgymnasten,men tror jag får invänta det med några veckor till.. 

Helt ärligt, ett tag trodde jag aldrig att någonting skulle bli bättre,men det blir bättre,sakt men säkert.

Ännu en gång vill jag tacka mina nära, för allt ni gör för mig. Utan er hade jag inte orkat kämpa eller ens försöka, ni är guld värda allihopa och jag älskar er för att ni finns här för mig <3

Rock on // Z

Nu har jag varit hemma från sjukhus i 1 vecka, men det känns som början på veckan gick som en evighet. Att ha denna värk och samtidigt inte fått någon sömn har varit otroligt jobbigt. Att hela tiden tro att jag enda ska orka en massa saker.. Visst jag är på benen men ALLT är en utmaning. Jag behöver i princip hjälp med det mesta och allting tar längre tid än vanligt.
Lite sömn,mycket värk och vila.
Jag försökte redan i tisdags få hjälp med detta och det skulle jag få senast tisdag kväll eller onsdag, men ingenting hände, inga recept kom in och ingen läkare på Sundsvalls sjukhus kom.
Torsdag efter att sovit 1h den natten så orkade jag inte mer utan började Tok - ringa detta direkt nummer till en sköterska som skulle några dagar innan meddela ryggspecialist ang mina besvär.
Det var inte alls lätt att nå henne, bara gick signaler. Till sist svarar människan och jag presenterar mig och sa att hon och jag pratat i tisdags och undrar vad det är som händer. Får till svar att ojdå ja nä läkaren ville inte hjälpa dig så du får ringa vårdcentralen.
Jag blir helt jävla ställd av det hon säger, men sen brann det.
Jag frågade när dom hade tänkt att höra av sig ang att det inte kommer nå recept? Att man som 22 åring inte ska få sova för att man har sådan värk så det är helt sjukt och sedan sa jag att detta var helt för mycket hur man blir bemött på detta sjukhus.
Vårdcentralen har nu hjälpt mig och tagit bort mina stygn (jag förstår att jag har ont så svälld som jag är...) Såret har hela tiden sett bra ut, men något har inte kännts så bra. Efter att tittat så förstår jag varför...

 

Idag LÖRDAG ringer en ortoped på kvällsljus o frågar om jag hade problem med sömnen... dom verkar ha bra kontakt på detta sjukhus.
Jag blir mörkrädd!

Still going strong // Z

Sedan sist har det varit oändligt mycket vila, lite sömn och värk från hell. Men jag tänker inte ge mig, värken får ge sig. Jag försöker hålla igång och göra små saker mellan åt men framförallt försöker jag vila min kropp.

Någonting jag upptäckt är en helt annan känsla i rygg,rumpa,mage och hela högerbenet, det känns att det lever, de rör sig innuti och det håller på hända något, för första gången på iallafall 1 år.

Jag trodde innan denna operation att det enbart var benet som var förlamat/domnat men med facit i hand efteråt och hur det känns nu var det så mcket mer än så.

Nästintill halva min kropp verkar varit berörd av det som hittades i min ryggmärg. 

Jag funderar fram och tillbaka och har länge gjort det när jag varit så pass mycket på gymmet, sjukgymnast m.m att mer borde hänt med kroppen (nej inte sista tiden när jag inte kunnat gå promenad eller köra kondis) men innan.

Armarna är nästan det enda som visat resultat av endå rätt hård och bra träning. Allt annat bara frodades, trots bättre kost, röra på sig och köra styrke så tynade axlarna bort,låren,vaderna och magen fortsatte växa. - Jag börjar kanske förstå varför. Min kropp har inte mått bra alls av det här och har reagerat mer än bara ett ben och en fot. 

Med all känsel som börjat komma tillbaka och även rätt vinkel, och även temperatur, verkar det som att mycket tog stryk av detta och jag har helt enkelt inte känt min alldeles egna kropp tillräckligt bra.

Vi håller nu på lära känna varandra för att kunna ta tag i detta och leva tillsammans ;-)

För första gången på ca 4 år är nu mina tår avslappnade och raka, inte ihop kurade med varandra och det är helt otroligt sjukt härligt - jag kan inte ens beskriva det med ord. En dag, en dag då jädrar!

Rock on // Zandra 

Ny månad, nya utmaningar och 1 vecka sedan operationen - men framförallt 1.5 vecka sedan Umeå ens fick in min remiss och allt gick så fort från röntgen resultat till besök -hem - tillbaka - operation - sjukhus och nu hemma.
Allt just nu är mer eller mindre än utmaning och jag ska absolut inte ljuga, senaste veckan har varit otroligt påfrestande och jag eller mina anhöriga har troligen inte ens hunnit ta in allt detta.

Till råga på allt så var fler i min/är fler i min familj på sjukhus i andra delar av landet och samtidigt som jag legat ny op så har en annan också det, otroligt svårt att både för dem att tänka på mig och jag på dem.

Jag har inte skrivit så otroligt mycket om själva mitt ingrepp men det är mest för att jag knappt något vet, jag vet att neurokirurgi i Umeå på Torsdagen sa att detta är inget vi ska lägga på is, så efter röntgen på huvudet så ska du få komma snarast möjligt. Och det vart det - närmare bestämt 1 dygn senare ringde dem och bad mig komma redan på söndag för röntgen och operation på Måndag morgon.

Allt har gått fort, och det känns såklart bra att kanske äntligen på tagen på allvar, att någon tror en att det inte är normalt att gå /leva som jag gjort i några år.

I ryggen hittades både det ena och det andra men framförallt en förändring i bröst-hals ryggen (i själva "röret" I märgen. Troligen något som bara legat där och växt sakta men säkert och väldigt länge.
Detta är nu bortplockat så gott det gick, och själva skotten på ryggraden har de behövt öppna och borrat tillbaka.

 

Nu vilar jag mig i form, men försöker göra så mycket jag kan. Nu vill jag tillbaka till ett normalt liv och kunna njuta av livet. Min resa blir knappast lätt och just nu inte den absolut roligaste, men i slut änden är det jag som överlever och blir min egen kämpe.

Tack för allt ni underbara,
Som varit med mig på allt senaste åren, i Umeå, mött mig, hört av er, skrivit och bara varit där för mig. Hade inte ni funnits hade min resa blivit betydligt svårare<3

Over och ut för denna gång // Zandra